A la maison. Hemma.

Vue de la cuisine. Utsikt från köksfönstret.

Nu avslutas denna blogg ...

Och jag fortsätter med min hemmablogg: http://penseer.blogspot.com/

Jag hoppas att vi ses! Kram

Resan hem

Resan hem var innehållsrik. Sissi kom på morgonen och sa hej då. Han skulle iväg och jobba sen. Vi delade en mango och lite bröd. Jag hade inte riktigt ro att äta någon bättre frukost. Pastor Freddy kom också och skulle följa mig till flyget. Han bad en bön om Guds beskydd över resan. Snällt. Vi lastade ner mitt bagage till bilen tillsammans med Gisèle. Hon bar en 23 kg väska på huvudet. Afrikanska kvinnor är starka på flera sätt ... När vi närmar oss Plateau ser vi att vägen är avspärrad. Den blir det ibland när det är statsbesök eller när presidenten ska ut på vift. Vi parkerar mitt emot Plateau. Freddy väntar och jag går för att säga adjö, lämna tillbaka nycklar och dator och hämta Blaise som ska skjutsa.

Vi kommer iväg men blir stoppade vid CCF-rondellen. Där får vi veta att det är Benins president som kommer eller ska åka iväg. Vi väntar en stund och får sen åka, men inte raka vägen mot MayaMaya. Blaise åker någon sväng över Plateau de 15 ans som han tror ska vara framkomlig. Vi står i princip still i över en timme. Jag känner mig stressad. Blaise menar att Ethiopian Airlins nog väntar in mig ... Planet går 12.40. Vi är där vid 12-tiden! Jag säger hej då till Freddy och blir insläppt direkt. Blais parkerar bilen och jag missar därför honom. Checkar in mitt bagage och blir trevligt bemött av en man som kontrollerar om jag är med på passagerarlistan. Han ger mig en lapp med sitt telefonnummer, smeker min hand lite förföriskt och ber mig ringa när jag kommer till Sverige! Vad är nu detta? Undrar om min T-shirt sänder ut några konstiga signaler?! Jag fick den av Sissi. Den har ett stort hjärta på framsidan och så står det Saint Valentin. På ryggen står det att man bör testa sig gällande HIV/SIDA för att få en fin Alla Hjärtans-dag ... T-shirten är med i den kampanjen. Hm.

Handbagaget kollas och jag blir kroppsvisiterad. Jag sjunker ner på min bänk i väntan på att få gå ut genom gaten och känner mig vemodig över att lämna Brazzaville. Mitt emot mig sitter en libanesisk "strandraggare" med mycket skinande produkter i håret. Jag är trött och orkar inte med att titta på folk utan blundar och försjunker i tankar. Strax är det dags att gå på planet. När jag har satt mig på min plats kommer "strandraggaren" och slår sig ner bredvid. Jag suckar lite inombords, men det får jag skämmas för. Det visar sig nämligen att han är jättetrevlig. Han är libanes och jobbar i P-N, Libanon och Dubai med byggvaror. Familjen är i Libanon. Han är muslim. Vi pratar hela vägen till Addis (d v s 4 timmar) och har trevligt. Han reser den här sträckan många gånger per år p g a sitt jobb i byggbranschen och talar om för mig att vi ska flyga över till Kinshasa, vilket tar 15 min. Där går en del av och nya kommer på. Tyvärr dröjer det tills efter att vi lyfter från Kinshasa tills man serverar mat. Då har jag inte ätit sen frukosten och klockan har hunnit bli ca 16! Hungern har gått över men när jag väl börjar äta så kastar jag i mig maten ... och får snart magknip. Muhamed (han heter faktiskt det) och jag pratar byggsektorn, ekonomi, familjer, kultur, religion, politik mm När vi kommer till Addis skyfflas han iväg till Beirut-gaten och jag till Stockholmsgaten och vi ses inte mer. Itressant möte.

Jag väntar i Addis Abeba i 4 timmar med min magknip. När jag kliver på planet som går till Stockholm via Rom kan man lätt se vilka som ska till Rom resp. Stockholm :) Själv hamnar jag denna gång bredvid två nunnor! Vi pratar inte så mycket utan försöker sova mest, under natten. Resan känns lång. Ett barn intill skriker ganska länge på morgonkvisten. Mamman (om det är mamman?) verkar mycket trött och tafatt. Det kliar i fingrarna. Jag har lust att ta över, men som försiktig svensk gör man ju inte det. Flygvärdinnorna försöker ge lite tipps till mamman så barnet somnar en liten stund, men vaknar och skriker igen.

När vi landat och klivit av planet känns det så ödsligt överallt. Hämtar väskorna. Det står ett gäng poliser med knarkhundar som man ska passera. Jag blir så intresserad av hundarna och hur de jobbar att hundföraren måste säga åt mig att gå vidare ... :) Lite jobbigt mottagande för en del. Jag förklarade för den unga mamman vad som var på gång och då såg hon lite lugnare ut.

Palle möter. Kieseeee! (= glädje!) Vi tar en fika på flygplatsen och åker sen hemåt. Får lunch hos syrran utanför Skärblacka. Föräldrarna är också där. Det är fint att ses igen. Sen åker vi hem till Nykil där baren väntar. Mys, mys!!

Sista morgonen

Sista morgonen. Det är ganska svalt, men jag svettas för att jag håller på med packningen.  Två väskor med mer 2bL%252fCRUP varje. 23 är maxvikt per väska. Hoppas vågen visar rätt! Sitter en stund på balkongen och tar in ljuden, dofterna och odörerna. Staden vaknar med sina bekanta ljud. Snart är jag långt härifrån. Korsar Afrika till Addis Abeba och sen norrut. Jag har haft en svår men fantastisk tid på samma gång. Många arbetsuppgifter att sätta sig in i på kort tid. Många kontakter, gamla och nya. Jag känner mig berikad. Tack Gud!

En eller två kompisar ska komma hit nu på morgonen och säga adjö. Får se om de lyckas komma igenom morgontrafiken. Kanske kan man få lite bärhjälp. Har handbagage också och datorn som ska lämpas av på kontoret. Passerar där för att säga au revoir (på återseende). Kanske ska gå och köpa några beignéer ... om jag blir sittande länge på flygplatsen ... Ska köpa refill till telefonen också så att jag kan ringa lite när jag sitter där och väntar.

Telefonen ringde igår kväll. "Vad fort tiden har gått. Ska du redan åka?! Lycklig resa". Tack snälla. Kärlek och omtanke värmer.

Love

/Katarina

Sista dagen

Sista hela dagen. I morgon är det resdag. Ska göra ett sista ryck med jobbet. Sista måndagsmötet. Säga hej då ...

Snart kommer mina blogginlägg att upphöra på den här adressen men fortsätta här:

http://penseer.blogspot.com/

men kanske lite mer sporadiskt. Jag får se.

Bernadette kom nyss in och pratade lite. Kommer sakna henne. Vi känner ju varandra sen 1987. Jag gav henne en påse som hon ska vidarebefordra till Honorine. Hon kom sen med några mango som jag ska försöka lägga i resväskan. De var från Rebecka. Dom är snälla, damerna.

Släkten

Huvudet värker. Skulle vilja gå på gudstjänst den sista söndagen men tror inte jag orkar. Det krävs ju en del ork för dessa (oftast) 3-timmarsgudstjänster. Trist att vara sjuk :(

Det är strömlöst sen i natt någon gång. Mulet, 27,3 grader och 76% luftfuktighet. Ska ta mig någon slags frukost - yoghyrt och müssli, tror jag - och sen svälja fyra tabletter av malariakuren.

Tänker på packning och jobb. Ska också träffa Sissi och hans barn. De kommer hit efter söndagsskolan för att säga Hej då. De är gulliga. De kallar mig faster. När Sissi och jag träffades på banken härom veckan sa han till en av höjdarna som gick förbi att jag var hans syster :) Hon stirrade lite förundrat och muttrade något irriterat och gick vidare. Men Sissi bara garvade sitt speciella skratt. Roligt! Och så är det Jack som jag reste med till Matombe, som kallar mig Yaya (storasyster typ). Jag har gärna honom som lillebror. Så syskonskaran har utökats, från att bara (förlåt Annika!) ha en syster (åsså Chris förstås ...). Får se om vi kan ha familjeträff någon gång!

Fredag från min balkong

En vacker, lång man i sina bästa år (d v s lite rund om magen) går omkring på taket mitt emot. Han har en kritvit bobo (lång senegalessärk) och lika vita byxor som bara skymtar fram längst ner. Han böjer sig ner på knä och ber en stund. Han reser sig och tar fram mobilen och ringer flera samtal verkar det som. Kliar sig lite här och där. Han  utstrålar självsäkerhet. Det finns många, både män och kvinnor, som utstrålar en självkänsla som är befriande. Inte många män är manliga i en vit lång särk! Jag får en ”flash back” till biblisk tid och kan se männen i särkar som lite mer mänskliga helt plötsligt … Tillbedjan mitt i vardagslivet. Fint, egentligen.

Så traskar äggkillen förbi nere på vägen. Helt obekymrat släntrar han fram med ca 10 plattor ägg staplade på varandra, på huvudet. Han går rätt fort och svänger med armarna. Det är en slags mobil kioskverksamhet. Han säljer kokta ägg. Man får dem skalade och saltade på stället. Kanske kan man få andra tillbehör också. Jag vet inte. Smidigt mellanmål. Och nyttigt.

Det blåser upp och mörknar på himmelen.

Joie! Glädje!

Morgon i Matombe

Mais Madame!

Idag ska jag konfirmera biljetten. Ska också ta ett malariaprov på ett laboratorium i PotoPoto. Känner mig lite hängig. Jag har blivit rådd att testa mig här. Hemma hinner man dö innan de vill ge någon kur ...

Var så hängig igår att jag körde mot polismans tecken och höll på att krocka med en militärjeep. Blev utskälld efter noter av en polis (som tyvärr hade rätt). Jag var chockad - ok då, jag fällde väl en tår och sa att jag hade feber - och polisen mjuknade och sa med snäll röst "mais Madame, vous devez conduire plus prudent" (Madame, kör försiktigt hädanefter). Jag tackade och åkte därifrån, lite skakig faktiskt.

Fick besök på eftermiddagen. Vi käkade tårta och jag kände mig genast bättre :) Hann jobba ifatt en hel del på kvällen sen. Sovit gott i natt.

Matombe 2-5 februari

Skrivet den 6 februari: 

Känner mig lite dagen efter. Åkte till Matombe (distrikt Musana) i torsdags och kom tillbaks igår, söndag. Det var roligt, omtumlande, vackert, glädjande och en fruktansvärd väg särskilt på ditvägen. Det var Freddy som var bjuden dit att predika. Jag erbjöd mig att följa med och köra … Sissi och en kompis till honom skulle följa med men backade ur i sista sekund. Med kom istället en brorson (eller systerson?) till Freddy som sekreterare i ett CBE-distrikt i Bzv (typ SMU) och en församlingsmedlem från Matombe som skulle visa vägen. Brorsonen heter Jack och är världens gulligaste! Han översatte åt mig hela tiden och är hur trevlig som helst. Vi hade många samtal om livet. Församlingsbon som skulle guida visade oss en mycket sällan använd väg som bitvis var helt igenväxt. Det var en pärs att köra där. Största delen av vägen är asfalterad och fin ut från Brazzaville men de sista milen var förskräckliga. Spårigt, en massa hål, växtligheten skrapade bilen från alla håll, underifrån, från sidorna och ovanifrån. 

Har duschat och suttit (på huk) på dass i den vackraste soluppgång man kan tänka sig. En stor röd sol gick upp över Matombes kullar, så snabbt att man såg hur den rörde sig. Dasset hade ingen dör så jag ”multitaskade” och tog kort samtidigt som … Duschen hade dörr men stora hål i väggen där man kunde beundra utsikten samtidigt. Morgonens ljud när alla vaknar, fåglar kvittrar, tuppar gal, cikadorna spelar. Morgonen är nyvaknad och luften fräsch. En eld brinner vi kökshuset där Antoinette förbereder frukost. När jag vaknade hörde jag hur hon sopade gården. Tupparna väckte mig medan det fortfarande var mörkt. Jag hörde hur pastor Eliser snarkade, men jag somnade om. Jag har ingen koll på klockan. Mobilen är min klocka och eftersom det inte finns täckning utom på något enstaka ställe bortom kyrkan, har jag stängt av den. Jag följer bara med dom andra, äter när de säger till, går till kyrkan när kyrkklockan har ringt två gånger. Församlingsborna är uppspelta för att det har kommit en ”mundele” på besök. Det påminner tydligen om goda tider när det fanns missionärer i närheten. Jag känner mig väldigt uppskattad och ompysslad. Dagar av harmoni och omsorg. Men problem saknas inte förstås. Kommer i samtal med Antoinette som pratar av sig lite om sin oro för församlingen och att folk inte lägger manken till längre, särskilt inte de yngre. Hon är församlingskassör och har varit distriktskassör tidigare. Helt plötsligt känns problemen igen … Jag berättar lite om hur det är hemma och vi får en stund av samförstånd. Tyvärr finns det också en del orimliga förväntningar så fort en ”mundele” visar sig men jag försöker förklara, parera så gott jag kan.

Vi äter foufou, sakasaka, bönor, ägg, bröd, ris, kyckling, nsafou, avokado, mango, passionsfrukt. Frukterna är fallfrukt eller plockas direkt från träden.

Känner mig  nära och främmande om vart annat. Det blir lite lägerkänsla mellan Freddy, Jack, pastor Elisier, mama Antoinette och mig. En närhet i stunden som kanske inte kommer vara. Troligtvis inte. Men just nu finns den.

Hönorna pickar och tuppen hoppar upp i mangoträdet för natten. Fotogenlamporna tänds när elmotorn ska stängas av. Var har jag ficklampan? Den är bra att ha till hands. Tandkräm på. Vattenflaska fram. Ställer mig vid husknuten och borstar tänderna.  Hör något otrevligt väsande bland löven. Backar snabbt. Kanske en orm. Jag kryper in under mitt myggnät och somnar och sover gott trots den tunna madrassen.

På lördagskvällen gör pastorerna, Jack och jag ett bejublat sångframträdande i konserten där flera körer och enskilda sjunger. Eliser spelar gitarr och vi sjunger "Se jag vill bära" (psalm 89 som är skriven av en kongoles) och "O hur saligt att få vandra" omväxlande på munukutuba (eller kikongo eller kilari ...) och svenska. På söndagsgudstjänsten sjunger vi "O store Gud" på flera språk inkl franska. Det känns som en förbrödring mellan folken. Tänk vad lite sång och musik kan göra!

Vi återvänder till Brazzaville glada och nöjda med bilen full av frukt och maniok + två tuppar. Vi tar en annan väg tillbaka (!) som är 4 mil längre men något bättre. Trots detta kör vi fast i lös sand och får skotta oss loss. Jack håller humöret uppe och säger att han har varit med om mycket värre. Vi sjunger i bilen också. Det känns tomt när vi skiljs åt på kvällen. Det har varit en fin helg!

Reseförberedelser

En liten styrketår på kvällskvisten :) 

Fixade lite förning till resan igår kväll, en tonfiskröra att ha i baguetter och en sacher igen (varför ändra på ett vinnande koncept :) Jag blev mer eller mindre beordrad att fixa fram lite matsäck av reseledaren så det var bara att lyda. Slängde med lite kalla pannkakor också. Gick upp 5.30 och hackade ägg till tonfiskröran, skar upp några tårtbitar och la i en burk. Har frusit vatten i några småflaskor och använder som kylklampar ... En del ytterligare proviant ska handlas på väg ut från stan. Vi blir 4 pers, en som jag känner sen förut, en som jag träffade igår och en från Musana som passar på att få skjuts. "Il faut profiter". Två andra kompisar backade ur i sista stund ... men det fylldes snabbt på med nya. Det blir alltså en kyrkhelg eftersom det är en pastor med anhang som jag har hakat på. Han tyckte att jag kunde predika lite, men jag tror jag avstår :) Kanske eventuellt sjunger något om andan faller på. Vi får se. Musana är en gammal missionsstation där jag var för 25 år sen på volontärutbildning. Ska bli roligt att komma dit igen. Ska bli fint med lugnet på landet ...

Nu ska jag avsluta en hel del saker på januari innan jag åker. Alltså i bokföringen. Kräva in lite redovisningar och göra några själv. T ex debitera ut bilarnas kilometer. Mitt personliga konto blev tungt belastat den här månaden :( Vi betalar 400 cfa/km ( 5,50 sek/km). Bilarna slits rätt hårt här, särskilt om man kör ute i bushen (broussen heter det här), men även i stan. Vägarna är bitvis skruttiga.

Bon week-end!

Svensk på bilresa från Amsterdam ...

Var en sväng till matstället vid marknaden och åt kyckling och ris med små gröna ärtor och lök. Vatten till. Gott. Passar på att fortsätta jobba lite längre.

Nyss bankade det på dörren och en svensk kille med sin holländska flickvän frågade efter svenska ambassaden. Den ligger i Kinshasa tvärs över floden, men doktor Ndandou i kontoret intill är ju svensk konsul men hade gått för dagen så de får komma igen imorgon bitti. De hade kört bil från Amsterdam och hit och ville ha visum till RDC (Kongo-Kinshasa) för att åka därigenom till Angola. Tuffa typer. De frågade efter sevärdheter och jag skickade dem till souvenirmarknaden och till Mami Wata :) That's about it. 

Nu måste det jobbas eftersom jag åker till Musana i morgon efter lunch. Kul, ska det bli.