Matombe 2-5 februari

Skrivet den 6 februari: 

Känner mig lite dagen efter. Åkte till Matombe (distrikt Musana) i torsdags och kom tillbaks igår, söndag. Det var roligt, omtumlande, vackert, glädjande och en fruktansvärd väg särskilt på ditvägen. Det var Freddy som var bjuden dit att predika. Jag erbjöd mig att följa med och köra … Sissi och en kompis till honom skulle följa med men backade ur i sista sekund. Med kom istället en brorson (eller systerson?) till Freddy som sekreterare i ett CBE-distrikt i Bzv (typ SMU) och en församlingsmedlem från Matombe som skulle visa vägen. Brorsonen heter Jack och är världens gulligaste! Han översatte åt mig hela tiden och är hur trevlig som helst. Vi hade många samtal om livet. Församlingsbon som skulle guida visade oss en mycket sällan använd väg som bitvis var helt igenväxt. Det var en pärs att köra där. Största delen av vägen är asfalterad och fin ut från Brazzaville men de sista milen var förskräckliga. Spårigt, en massa hål, växtligheten skrapade bilen från alla håll, underifrån, från sidorna och ovanifrån. 

Har duschat och suttit (på huk) på dass i den vackraste soluppgång man kan tänka sig. En stor röd sol gick upp över Matombes kullar, så snabbt att man såg hur den rörde sig. Dasset hade ingen dör så jag ”multitaskade” och tog kort samtidigt som … Duschen hade dörr men stora hål i väggen där man kunde beundra utsikten samtidigt. Morgonens ljud när alla vaknar, fåglar kvittrar, tuppar gal, cikadorna spelar. Morgonen är nyvaknad och luften fräsch. En eld brinner vi kökshuset där Antoinette förbereder frukost. När jag vaknade hörde jag hur hon sopade gården. Tupparna väckte mig medan det fortfarande var mörkt. Jag hörde hur pastor Eliser snarkade, men jag somnade om. Jag har ingen koll på klockan. Mobilen är min klocka och eftersom det inte finns täckning utom på något enstaka ställe bortom kyrkan, har jag stängt av den. Jag följer bara med dom andra, äter när de säger till, går till kyrkan när kyrkklockan har ringt två gånger. Församlingsborna är uppspelta för att det har kommit en ”mundele” på besök. Det påminner tydligen om goda tider när det fanns missionärer i närheten. Jag känner mig väldigt uppskattad och ompysslad. Dagar av harmoni och omsorg. Men problem saknas inte förstås. Kommer i samtal med Antoinette som pratar av sig lite om sin oro för församlingen och att folk inte lägger manken till längre, särskilt inte de yngre. Hon är församlingskassör och har varit distriktskassör tidigare. Helt plötsligt känns problemen igen … Jag berättar lite om hur det är hemma och vi får en stund av samförstånd. Tyvärr finns det också en del orimliga förväntningar så fort en ”mundele” visar sig men jag försöker förklara, parera så gott jag kan.

Vi äter foufou, sakasaka, bönor, ägg, bröd, ris, kyckling, nsafou, avokado, mango, passionsfrukt. Frukterna är fallfrukt eller plockas direkt från träden.

Känner mig  nära och främmande om vart annat. Det blir lite lägerkänsla mellan Freddy, Jack, pastor Elisier, mama Antoinette och mig. En närhet i stunden som kanske inte kommer vara. Troligtvis inte. Men just nu finns den.

Hönorna pickar och tuppen hoppar upp i mangoträdet för natten. Fotogenlamporna tänds när elmotorn ska stängas av. Var har jag ficklampan? Den är bra att ha till hands. Tandkräm på. Vattenflaska fram. Ställer mig vid husknuten och borstar tänderna.  Hör något otrevligt väsande bland löven. Backar snabbt. Kanske en orm. Jag kryper in under mitt myggnät och somnar och sover gott trots den tunna madrassen.

På lördagskvällen gör pastorerna, Jack och jag ett bejublat sångframträdande i konserten där flera körer och enskilda sjunger. Eliser spelar gitarr och vi sjunger "Se jag vill bära" (psalm 89 som är skriven av en kongoles) och "O hur saligt att få vandra" omväxlande på munukutuba (eller kikongo eller kilari ...) och svenska. På söndagsgudstjänsten sjunger vi "O store Gud" på flera språk inkl franska. Det känns som en förbrödring mellan folken. Tänk vad lite sång och musik kan göra!

Vi återvänder till Brazzaville glada och nöjda med bilen full av frukt och maniok + två tuppar. Vi tar en annan väg tillbaka (!) som är 4 mil längre men något bättre. Trots detta kör vi fast i lös sand och får skotta oss loss. Jack håller humöret uppe och säger att han har varit med om mycket värre. Vi sjunger i bilen också. Det känns tomt när vi skiljs åt på kvällen. Det har varit en fin helg!